När jag tränade viltspår förra veckan lyckades jag tappa spårselen, en supersele jag älskar och haft i flera år. När min spårvän Jenny gick tillbaka för att titta efter den var den fint och prydligt upphängd i ett träd, mitt i skogen. Så snällt, jag och izor bugar och bockar! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar